Varför jag inte varit aktiv på vääldigt länge är för att jag har bytt blogg. 
Min nya blogg är victoriamedv.blogg.se

Så följ mig där om du inte gör det redan! ^^

Idag har det inte hänt speciellt mycket för att vara ärlig.

Dagen började med en frunch, dusch och sen missa bussen jag skulle ta för att möta Valeria. Det var inte kul. Fick ta bussen efter men vi hade kul i alla fall! Vi fikade på Sub och pratade om allt möjligt och kul som jag bara kan göra med henne ^^ Påväg till skolan så träffade vi på Tomas och Patrik och de följde oss till skolan. Valeria fortsatte till Hackspetten medan resten fortsatte till Estet. Sen började min enda lektion, Livskunskap, och då såg vi på en film från Afrika. Min lärare gillar verkligen Afrika! ^^ Sen var det bara hem.. nu sitter jag här. Det var seriöst allt. Imorn blir det MDK och Psykologi.. Vilket jag ogillar. HATAR att ha dendär jäkla lektionen. Arrrgh!

Aja, nog om mitt babblande. Har bara ett mål just nu och det är STHLM under sportlovet. Och såklart Alla Hjärtans Dag som jag ska fira i helgen med älskade Patrik! <3

Vi ses!

Goddag everybody!

Idag har jag inte gjort så mycket men dagen har ändå känts händelserik!
Dagen började med att Patriks alarm ringde.. Irriterande sak må jag säga! Lata små ungdomar som vi är så orkade vi inte fixa gästrummet = Jag sov på Patriks 90cm och hans sov på två sackosäckar på golvet, jaa, på golvet. Det roliga är att han inte ens tycker det är oskönt. Jag hade inte klarat av det, fynej!
Vi spenderade en tid av morgonen genom att mysa, sedan var det bara att gå upp och äta frukost.

Jag åt två mackor medan jag läste NSD. Läste om den där nya musikalen som går på NorbottensTeater. En musikalform av Snövit. Jag tycker den verkar vara, åh, underbar. Vill verkligen se den! Ska försöka lura Patrik att gå och se den med mig. När jag tänker på Snövit tänker jag bara på dendär låten i Disney versionen; "Jag önskar, jag önskar. Prinsen jag har käääär. Ska komma, ska komma, idaag" osv och så kommer prinsen med läppstift in och bla bla. Den prinsen har inget namn va? Han heter typ "Price Charming" på engelska. Charming skulle kunna vara ett namn om man vill! 

Sedan gick jag till skolan för att inse, varför är jag där?! Ingen anledning... Påväg hem så inser jag att jag är förbannat hungrig. Så jag gick förbi ICA för att köpa lite av Karin, Katrin, Kristin eller vad fan hon heter, hennes lasagne iaf! Vilket är den godaste jag smakat! Kostar bara 23kr, lätt vart eller hur? 

Oj oj! Fan, denna var svår eftersom jag själv inte ens kan helt sätta fingret vad jag tror på.

Okej, jag tror på himlen, ett ställe man kommer till när man är död. Men jag tror också på att själar förnyar sigsjälv, dvs, att man återföds. Hur går detta ihop? Jo. Ni förstår, jag tror en liten del stannar i himlen, den som man själv egentligen har skapat. Resten av själen går till en ny kropp. Jag tror också på att det någon som styr och ställer på stället däruppe. Någon slags... Gud? Men han (ja, jag tror det är en han) har ingen större makt som att bestämma vem som ska vara där, alla är välkomna. För jag tror inte det finns ett "helvete". Jag tror vi lever i helvetet nu på jorden och sen efter döden kommer man till himlen.

Jag tror det finns någon/något här på jorden. Någon slags ande eller kraft. En vind. För mig är den/det en blandning mellan Moder Jord och Ödet. Jag tror dom sitter ihop och är en egen person? Jag kallar iaf denna "människa" för Ödet. Jag tror hon kan lyssna om man pratar med den. Jag tror hon kan ge en bevis på att hon existerar. Jag tror inte man kan be till henne som man ber till Gud. Typ "snälla, låt mig vinna i triss!" och så vinner man i triss dagen efter, inte riktigt så xD
Jag tror dock hon kan stoppa en på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Så om man nu vill vinna i triss kan hon typ.. Vi säger att man alltid, verkligen alltid, tar en väg till jobbet. Men för någon anledning tar man en dag den andra vägen till jobbet och på vägen dit hittar du en oskrapad triss-lott på gatan, tar upp den, skrapar den och vinner en miljon kronor. Det är ett work av Ödet om du frågar mig ;)
Jag har fått bevis på att hon existerar. Ett sjukt bevis, men det räckte för att jag skulle tro. Därför tror jag också så starkt på själsfrände eftersom det är Ödets uppgift att man får träffa honom/henne. Dock inte att man möjligtvis kan bli tsm, eftersom det kan finnas så många hinder. Det tycker jag är synd ;) Men ja, är det meningen att det ska hända kommer Ödet se till att det händer.

Ugh, det var Min tro. Långt som vanligt för jag är svag för detaljer och förklaringar. Något som är förvirrande eller något ni undrar, leave a comment below *pekar neråt* Så... Ja... Hejdå xD

Blää, har inget att komma med. Alla ögonblick värda att nämna är väldigt internt... Så jag har inget att komma med. Detta är ett ögonblick, när jag inte har nåt att komma med. Hur kände jag mig? Lite frustrerad. Var det kul? Nä. Kommer det hända igen? Förmodligen.

Ses bietchezz!

Mina bästa vän heter Valeria(Vale, som jag kallar henne). Hon är den finaste vännen man kan önska sig. Hon är där för mig 100%! Är jag ledsen har hon alltid tid för mig och jag har alltid tid för henne. Hon är helt enkelt min bästa vän och jag är hennes bästa vän.
Jag kan berätta hur vi träffades! Historien går tillbaka långt innan jag eller Vale föddes;
När mina föräldrar nyligen kommit till Sverige bodde dom i något så kallas "flyktingförläggning" med min storasyster. När dom bodde där så var min syster en dag och lekte i en lekpark och träffade där, på lekparken, Vales storasyster. Eftersom man egentligen bara har varann på såna där läger så var det viktigt att man hade koll på varann. Så min mamma gick dit för att ha koll på min syster, då träffade hon också Vale och hennes systers mamma, dom pratade ett tag och mamma och Vales mamma blev vänner.

Sedan när min familj fick uppehållstillstånd flyttade dom hit till Luleå. Några år efter, min mamma var gravid med mig var Vales mamma, pappa och syster på besök i Luleå eftersom dom funderade på att flytta hit. Och det gjorde dom. Då var jag redan född. Ett år senare, ungefär, föddes Vale. Sen dess, bästa vänner! Så jag och Vale går långt bak när det gäller våran vänskap. Vi har alltid varit tajta. Och även fast vi egentligen är väldigt olika så funkar vår personlighet på ett sätt som är så svårt att förklara. Vi har varit med varann i vått och torrt, genom allt i världen som möjligen kan hända.
Det fanns ett tag, eller många år, som vår kontakt var svag, väldigt svag. Men för ett år sen började vi bli tajtare igen och i somras var då vi verkligen återgick till vår gamla vänskap. Och nu, nu är den som förr. Och jag är oändligt glad för det! Jag kunde inte ha begärt en bättre vän än Vale, hon känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Vi kan prata i telefon i flera timmar och bara prata om allt möjligt i världen. Och på sätt och vis är våra lik ganska lika. Vissa saker som har hänt i mitt liv har hänt i hennes liv. Vi båda tror på Ödet och själsfrände, för det mesta gillar vi samma typ av musik.
Jag kan nog faktiskt säga att jag älskar Vale, fast på ett sätt som man bara kan älska en vän, en bästa vän. Någon som känner en mer än någon annan och någon som kommer vara en vän föralltid. Jag vet att vad jag en gör eller säger kommer Vale att finnas där för mig. Vi är verkligen "best friends 4-ever" ;D

Bild på mig och Vale som liten:

Jag och Vale på aronsbadet i Luleå - Något som var en tradition varje sommar när vi var små

Oj, oj. Vad kan jag säga om min dag? Det bestod av snyftningar, pappershanddukar, rinnande snor och mina mysiga tofflor.
Thats true, my friends. Jag är sjuk. Jag hade feber + näsblod under natten och svettades som en gris mitt i under sommaren. Så nej, det var inte kul. Stannade hemma med ångest eftersom jag skulle missa min enda lektion, en lektion jag inte varit på under 3 veckor pga min praktik. Så mår lite dåligt över det men kunde inte gå till skolan om jag mådde som jag gjorde. Jag försökte underhålla mig genom att kolla på top model. Vilket alltid är underhållande eftersom dom är så himla hysteriska för minsta lilla sak! xD Dom skulle få göra en kort "runway-walk" för nå brandmän och jublade och applåderade för det. Jag typ, okeej? Det är inte SÅ underhållande xD Efter det såg TV som vanligt, så jag flippade mellan Disney Channel och Disney XD under typ en timme tills jag tillslut somnade. Vaknade 2 timmar senare, satt i soffan och kollade på TV en kort stund, åt middag, pratade nyss med Vale (har saknat den filuren) och nu är jag här. Haha, det var min dag. Ska försöka gå till skolan imorn men räkna med en väldigt trött, gnällig, snorig vicky. Inte trevligt säger jag bara. 
Aja, bye bye!

Jaa, jag vet verkligen inte vad jag ska skriva! "Ett ögonblick"? Blir galen. Om jag ska beskriva ett ögonblick, det känns så... Corny xD

Okej, ett ögonblick kan vara allt från en sekund till typ en minut. Jag kan berätta något som hände på ett ögonblick. Men ja, det är ganska internt. Kanske inte alla fattar xD

Okej, vi var en stor bunt med människor som var hos Frida K och vi kollade på massa filmer, det var en filmkväll helt enkelt. Och vi hade precis kollat på One Missed Call och vi lät eftertexten rulla. Vi satt och pratade, ihop buntat typ. När vi pratar hör vi plötsligt hur One Missed Call-ringsignalen börjar låta. Vi alla kollar på varann förvånad, sedan som om någon skämtade, sen när vi insåg att alla hade det ansiktet, tänkte vi: "Det är FAKTISKT en telefon som ringer!" och då skrek alla till. Det roliga med denna historien var att allt detta hände inom beloppet av inte mer än 4 sekunder. Så det kan man verkligen säga var ett ögonblick, eller hur? Haha xD

Där har ni den! Njut! Hejdå xD

Ja, det är en bra fråga! Jag tror det är en bomb av känslor som ligger i en och dunkar. Kärlek kan finnas i alla dess former. Kärlek för sina familj, för en partner, för ett husdjur, för musik, man kan ha kärlek för så mycket. Så det är svårt att säga "Dethär är kärlek!"
Men om vi kan börja med en sak och ta upp kärlek för en annan person så är det när man känner detdär "jag vill vara med dig, jag tycker om det, jag känner mig trygg hos dig och jag litar på dig". Det är riktig kärlek för mig. Är det en av domdär sakerna man inte känner, tror jag det är svårt för kärleken att existera. Det kan väl existera men jag tror det är svårt att upprätthålla den. Jag vet inte vad jag mer kan säga angående det, jag är ganska klar och tydlig hur jag ser på kärlek. 

Sen tror jag på själsfrände. De flesta tycker jag är tokig för det, eller inte förstår mig. Men jag ska förklara hur jag ser på den kärleken.
Okej, nu vet jag inte om alla kan relatera; Har du någonsin sett en människa ett antal gånger men inte brytt dig det minsta om honom/henne och sen när ni, av någon anledning, börjar prata med varann händer det något? Sådär oförklarligt. Ni klickar fast starkare! Ni kan prata i evigheter och det känns aldrig tråkigt, ni ser på varann och kan nästan inte kolla för länge för då känns det som att världen ska explodera? Det verkar som givet, naturligt, något starkare. Det känns som ni hör ihop. Men det känns inte så enda in från magen, utan djupare, från själen? Har du upplevt detta någon gång? Då tror jag du har hittat din själsfrände. Den kärleken är starkare än något annat man känt förut, det är som "vanlig" kärlek fast 100 gånger starkare och kraftfullare. Med den kärleken är småsakerna så stort! Att hålla hand, en kram, en kindpuss. Allt det känns så mycket mer speciellt, mycket starkare, mycket mer "fjärilar i magen" än vanligtvis.
Ibland, av olika anledningar kan ni inte vara med varann, men du kommer alltid minnas honom/henne. Som något vackert, fint, underbart, oförglömligt helt enkelt.
Jag tror man bara har en riktig själsfrände, en på hela jorden. Låter som att chansen att man hittar den människan är liten? Men Ödet ser alltid till att man träffar den personen i alla fall EN gång i sitt liv. Men av olika anledningar kanske man inte kan vara med varann. Vissa hittar honom/henne och kan vara med den! Dom har tur tycker jag. Och om man inte kan vara just med den människan kanske man kan med någon annan, och det är ju inte dåligt? Någon som inte kan vara med sin själsfrände borde ju inte undvika kärlek, nej, nej. Alla förtjänar att vara med nån och ha någon att älska som älskar en tillbaka.

Det är kärlek för mig, mer eller mindre. Hoppas jag inte gjorde någon besviken xD
Ses amigåz! :D

Ja, jag ser ju mina föräldrar ur ett ganska ungdomligt perspektiv så dom har ju sina stunder då jag gör en facepalm xD Men allmänt så älskar jag dom mer än ord kan beskriva. Inte när dom ska börja bråka med mig men annars!

Min mamma, vad kan jag säga. Hon är lite sträng av sig men hon menar alltid väl. Hon är envis att lära mig saker så jag kan bli en ansvarsfull vuxen som kan ta hand om sig själv. Jag tycker dock hon kan vara en gnutta överbeskyddande men liksom, hon vill bara undvika att saker händer mig xD Nämen jag vet att hon hatar att se mig ledsen, speciellt gråta så om hon kan undvika det, gör hon det. Hon kan vara otroligt snäll. Och jag har inget annat än kärlek till min mamma. Hon har stöttat mig mest av alla i världen, speciellt i skolan. Hon vet att det är svårare för mig att få bra betyg än andra och ger mig pepp. Min mamma är väldigt uppmärksam när det gäller mig och stoppar mig gärna om hon inser att jag gör ett misstag. Jag uppskattar det nu, när jag var 14 hatade jag varje gång jag inte fick vara på stan till kl22 och alla mina andra vänner fick. Idag tackar jag henne för det, för jag fick lära mig att det finns regler och dom följer man bara. Idag inser jag också såklart att jag var ju alldeles för liten för att stanna på stan till kl22!
När det gäller minnen när jag var liten, har jag mest minnen med min mamma. Inte många bilder, utan minnen utav röster. Minns hennes röst som något tryggt, någon jag kunde vända mig till, någon som torkade mina tårar när jag föll och slog mig som liten.
Plåstring! Det var en rolig grej när det gällde min mamma, hon var brutalt ärlig! Hon sa till sin 9 åriga dotter som blödde från knät; "Dethär KOMMER att göra ont" och oj vad hon hade rätt! xD Desinfekteringskrämen, fan vad jag hatade den, den gjorde så himla ont, varenda jäkla gång! 
Jag kan lugnt säga att jag är mammas lilla flicka. När dom var i Spanien saknade dom små vardagliga saker jag kunde göra då hon var hemma. Typ bara gå fram och krama henne och hon kramade mig och strök mitt hår. Eller på kvällen när jag ibland får för mig att störa henne med mina tankar precis när hon har lagt sig i sängen för att sova. Men hon lyssnar, och ger mig råd, även fast hon vet att hon måste upp tidigt morgonen efter. På så sätt tycker jag min mamma är den bästa i världen. Fast nästan alla tycker nog sin mamma är den bästa i världen.

Min pappa, papito lindo, min fina lilla far.  Även fast jag och han bråkar mer än Tom och Jerry älskar jag honom. Han är min fadersfigur, min pappa, en klippa att luta sig mot. När jag var liten såg jag min pappa som Simba ser på Mufasa. En mäktig person man alltid kunde lita på. En hjälte som gjorde allt för sin familj. Så såg jag på min pappa. Och jag gråter fortfarande av scenen då Simbas pappa dör, jag gråter som en liten flicka! Jag gråtar bara att tänka på den scenen! Jag gråter för jag tänker att min värld också skulle vändas uppochner och min pappa dog, även idag! Att mista min pappa vore det värsta som kunde hända i mitt liv, jag vet inte varför. Men min pappa är min pappa och han är den enda mannen i mitt liv som ALLTID kommer finnas där, oavsett vad, oavsett vilken dum sak jag kan göra, han kommer finnas där och trösta mig.
Tyvärr för några år sen förlorade jag den nära kontakten jag hade med honom. Saker hände, han gjorde några misstag som påverkade mig mycket och jag tror t.o.m med det fanns en kort period jag hatade min pappa. Jag klarade knappt av att kolla på honom. Om jag kunde slippa se han, gjorde jag det. Men han är min pappa och jag har mer eller mindre förlåtit honom för det han gjorde.
Det starkaste minnet jag har med min pappa är när han fick magkatarr (eller hur fan det nu stavas). Jag minns bara att jag kommer hem från skolan och mamma säger att hon måste säga nå viktigt. Jag minns att hon sa att pappa var på sjukhus och sen minns jag inte mer. Jag minns att mamma sa saker efter det, men jag hörde inte. Det var som att jag hade en stark lock för öronen. Jag minns sen att vi åker upp för hissen på sunderbyn och hissen kändes super seg. Det kändes som det tog tusen år för hissen att åka upp. Tillslut när vi kom upp på akuten så gick vi mot pappas rum och jag ser min pappa liggandes i en såndär sjukhus säng med drop i armen och en såndär luft grej i näsan. Min värld föll, på en sekund, på ett ögonblick såg jag plöstligt världen annorlunda. Jag, som var 11 eller 12 då. Jag såg min hjälte, min klippa, min förebild, min Mufasa, jag såg han ligga där, som man ser på film när någon är riktigt sjuk. Han skulle ju vara den starka! Det skulle inte vara han som låg där, utan jag! Han skulle ta hand om mig! Att se sin pappa sådär, det var hemskt. Då insåg jag att min pappa kunde dö närsomhelst. Jag tror det är därför jag inte vill att just min pappa ska dö. 

Ja, ännu en lång historia. Hahahah, måste bara säga förlåt. Jag är svag för detaljer xD Men vi ses imorn amigos! Hejdå! :D

Okej... Okej, okej. Jag, som det lejonet jag är, var kär några 100 ggr när jag gick lågstadiet men det gills ju inte som första kärlek va? Sen fanns det ju han som jag var kär i, eller det trodde jag då. Men jag kan göra såhär; Jag berättar om vad och vem jag anser var min första kärlek.

Min första kärlek, var annorlunda, men hela jag är ju annorlunda så det är väl inte förvånande? Jag minnas hur allt började. Jag var medlem på, den kanske så kända, bcmanga.se! Jag, som nyfiken och oskyldig, trodde man kunde få riktiga vänner på internet, och manga var ju min kärlek då, så varför inte en hemsida som var just om manga? Jag minns inte vad jag letade men jag kom på någons BC och denna personen, såg jag, hade haft en väldigt trevligt samtal med en annan filur. Jag gick in på dennes BCmanga sida och vad såg jag? En pojke man knappt såg ögonen på. Luggen var för ögonen, handen var placerad över munnen och näsan och man såg en randig matta i bakgrunden. Jag drogs som en fluga dras till socker. Var det mystiken? Var det mattan? Jag har ingen aning faktiskt. xD Jag visste bara att jag ville skriva till honom. Vilket jag också gjorde! Jag skrev "hej och han svarade, jag skrev "vad gör du?" och han svarade. Detta blev sedan till ett samtal som varade i dagar. Tillslut fick jag veta namn och vart människan bodde. Jag kan lugnt säga att han inte bodde nära. Faktumet är att vissa skulle kunna säga att han bodde "utanför" Sverige ;)

Dagar blev till veckor och jag kunde inte få nog av denhär människan! Han var så rolig, så trevlig, så snäll, så söt ;)
Sedan kom något jag fruktade, vid dethär laget hade vi flyttat våra samtal till MSN. Han, denhär människan, ville prata i mic med mig. Efter många dagar med att säga nej så gav jag upp. Och det tog ett tag innan jag ens vågade säga något! Han fick tjata på mig men med adrenalinet pumpande i min kropp så sa jag, om jag minns rätt, "hej". I början var jag blyg men efter det var jag den vanliga pratkvarnen jag alltid var. Minns inte hur länge vi pratade, men det var timmar iaf. Tillslut med att prata i mic en daglig rutin och jag hade inget emot det. Han var så trevlig att prata med och jag ansåg han mer eller mindre som en vän.

Men ja, när kom kärleken då? Det är en bra fråga. Jag minns bara att jag börjar gilla han, och mycket, på en gång. Jag har alltid varit en våghals så inte långt efter jag insett att jag gillade han så sa jag det. Till min stora förvåning sa han att han gillade mig tillbaka. Men sen minns jag inte vem som frågade men efter det blev vi ett par. Långdistansförhållande, jag vet, men det kändes inte så farligt just då, utan rätt.

Kärleken kröp som på mig och tillslut blev jag kär. Han var den första jag sa orden "Jag älskar dig" till. Det kändes inte konstigt att prata med han, aldrig kändes det konstigt. Jag var kär, pladask kär! Och jag hade en fin pojkvän, han fick mig att le, att vara glad, att känna mig älskad och han kunde få mig att skratta till tårar, bokstavligen! Minns en gång då vi skrattade så länge, så länge att vi glömde bort vad vi skrattade åt. Hans röst, hans dialekt, fick mig knäsvag. Om det var något jag var beroende av den perioden var det hans röst. Och innan ni tror annat. Klart jag hade sett han! Hade fått ett antal bilder och hade sett och pratat med han i cam, så ja, han fanns och han var inte 33år och äcklig! xD Han hade brunt, fluffigt, tjockt hår. Blå ögon som lyste igenom min datorskärm. Ett leende som fortfarande, bara av att se det, kan få mig att le.

Jag har många tokiga minnen med han, många bra, nästan bara bra. Vi var nog inte det paret som bråkade ofta. Han insåg snabbt hur envis jag var. Det är många minnen som är oförglömliga.
Saker var som väldigt normala tills vi bestämde oss för att vi ville träffa varann. Jag minns inte vad eller vem eller hur men han skulle iaf upp. Tillslut var ett datum satt och det var bestämt, han skulle hit. Min kärlek, min älskling, han jag älskade mest i hela världen skulle upp till Luleå bara för att träffa mig. Jag var lycklig såklart, jag räknade ner dagarna tills dagen D kom. Dagen då han skulle landa på Kallax och jag skulle få se han, inte i en cam eller på en bild utan på riktigt, IRL! Jag minns att resan dit gick så snabbt. Jag var så nervös, min mage vreds utochin! Jag minns att jag och mina föräldrar står där och väntar och jag ser en människa, som på något sätt är lik män ändå inte. Jag tar några steg fram när jag inser, nej, det var inte han. Jag blir nervös igen, tänk om han inte skulle känna igen mig? Jag står och pratar med mina föräldrar när jag plötsligt ser en människa som går mot mig. Han ler, han har fluffigt svart hår, har blåa ögon som ser igenom mig, och som är (ursäkta mitt ordval xD) förfanemig den längsta människan jag sett! Det var så klart han, min kärlek, min pojkvän!

Tyvärr efter den resan gjorde vi slut och tappade kontakten ett tag efter det. Men nu har vi fått kontakt igen och jag tycker inte det känns konstigt, jag ser han som mitt ex, min första pojkvän. Jag har återfunnit en gammal vän och det är lika roligt att prata med han varje gång. Saker blev som dom blev bara och jag ångrar inget av det. Nu kanske vissa av er undrar; "Kan man lära känna någon över internet?" "Kan man bli kär i någon över internet?". Till er säger jag ja, det kan man. Jag gjorde det, han gjorde det och tro mig, det var kärlek. Det var nog inte det starkaste vi känt för någon men vi kan säga att det var kärlek. Jag var kär i han, jag älskade han. Sen får ni tro det eller inte, men det är så :) 

Så det var min första kärlek... långt? JAA! xD Alla som orkar läsa allt kan få en kaka av mig xD

Men vi ses amigos. Imorn blir det en annan härlig story ni får höra! Chao!

Okejfan! Nu börjar jag på rikt rikt igen med mitt bloggande, vad kan jag säga, har inte haft lust! Och listan gick inte så bra xD Men jag räknar det som varje blogg dag, och har inte bloggat sen dess så, ska fortsätta, var beredda xD

Oki doki, dags att presentera mig. Mitt namn är då Victoria. Mitt efternamn är inte viktigt för er som inte vet. Jag föddes på Luleå BB den 9 augusti 1992. Jag fick mitt namn, som betyder seger, efter dess betydelse. Mina föräldrar hade i år försökt skaffa ett syskon till min syster Carolina men lyckades ej. Så när dom gjorde det så var det väl en seger, enligt dom. (Jag tror inte jag håller med riktigt ;D)
Som liten var jag lugn och social. Var pratglad och även fast jag inte kunde säga ord så försökte jag så gått jag kan att prata med mina föräldrar. Min barndom var inte annorlunda från alla andra. Jag gick på dagis, hade vänner där, lekte ute varje sommar. Jag har ärr som bevisar att jag sprang runt och ofta ramlade under sommrarna. Tonåren (eller jag är väl mer eller mindre fortfarande in tonåren) var nog den tuffaste tiden för mig. Men jag tror alla upplever den så. Första obesvarade kärleken bland annat. Så det var en tid då jag försökte hitta min identitet. Nu vet jag väl på ett ungefär hur jag funkar och hur jag är som person, men då visste man inte. Så man kan lugnt säga att jag gick ut på en "upptäcktsresa" där jag väl testade mer eller mindre allt. Jag ångrar det inte idag, för tack vare det vet jag vem jag är idag så jag är bara tacksam över det. Mer har jag väl inte att säga. Jag går på gymnasiet, tredje året nu och förbereder mig för vuxenvärlden mer eller mindre. Så det var min presentation.
Hejdå ^^

Kan ladda upp en bild på mig som liten ;)

Söt va? ;)

Hello, hello!
Fick en utmaning att göra denna lista; Dag 05 - Ett ögonblick
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – I min handväska
Dag 11 – Min första kyss
Dag 12 – Det här upprör mig
Dag 13 – Mina rädslor
Dag 14 – Det här saknar jag
Dag 15 – Ett sista ögonblick

Men jag veeet inte. Skulle ju kunna funka men lovar inte värsta långa storyn om varje sak. Men jaja, varför inte ^^