applesugar

Som en vacker morgon, kom bara din kärlek till mig.
Dagen slutade vara grå och solen trädde fram.
Enda sen den första blicken från dig förändrades mitt liv.
Föralltid vår kärlek.

Om jag aldrig lärt känna dig vet jag inte vad som hade varit med mig nu.
Om jag aldrig lärt känna din kärleksfulla blick vet jag inte om jag hade kunna leva.
Utan dina hjärtslag, är världen kall.
Inget hade varit viktigt om du aldrig funnits.

Hela mitt liv hade jag drömt om att känna en kärlek såhär.
Och som i drömmarna är du vacker som en ängel.
Innerst inne ville jag tro det skulle bli vi.

Om jag aldrig lärt känna dig vet jag inte vad som hade varit med mig nu.
Om jag aldrig lärt känna din kärleksfulla blick vet jag inte om jag hade kunna leva.
Utan dina hjärtslag, är världen kall.
Inget hade varit viktigt om du aldrig funnits.

Okej, vill bara säga att kan ni inte lägga er i? Måste ni veta allt om alla? Kan man ha något som heter privatliv? Om jag har något värd att berätta, säger jag det här eller personligen eller så kommer ni se det. Men om det inte finns bevis av något slag så TA INTE SAKER FÖRHASTAT! Och försök inte hitta på egna "busiga" historier.
Det var allt, tack för att jag tog ut min irritation på er.

Hejdå!

Jag såg honom, vände mig om, klarade inte av att kolla på han. En rysning gick igenom min kropp. Nä, det var värre än en rysning. Det var som en känsla som gick igenom kroppen, från huvudet till tårna och slutade vid mitt hjärta. Mitt hjärta, det dunka, hårt, och ändå kunde jag inte höra den. Ville bara gråta. "Nä, inga tårar ska spillas här" tänkte jag och vände mig om igen för att möta det sista mitt sinne ville just då.

Jag och Saga gick fram och jag minns att jag sa saker till henne, vad? Det minns jag inte. Men sen sa hejdå och jag kollade snabbt på Patrik och sen ner på marken. Vi började gå och jag kände hur jag sakta, sakta kröp ihop. Jag tänkte bara på hur jag kunde ha hamnat där, vad gjorde jag där? Jag ville springa men mina knän kunde precis hålla uppe sig själv. Jag kunde när som helst bara ha släppt och jag hade 100% säkert fallit ner på marken och inte orkat ta mig upp igen. Men jag lyckades ta små steg och det var inte förrän patrik sa; "Vad sakta vi går" som jag kollade upp såg att vi gick snigelsteg. Men jag kunde verkligen inte gå snabbare.
Kollade sedan på min skugga, en rädd liten hundvalp var det jag såg. Jag kunde inte ha sett mer rädd och avlägsen ut.

Vi gick ner till hamnen och paratade, grät, skrattade. Allt blev bra, allt ÄR bra. Detta behövdes, verkligen. Men känslan jag kände i början vill jag aldrig känna igen.

En blick, bara en, bara då.
Jag märker hur du kollar, jag märker att du inte kollar på alla så.
Vad ska jag säga? Vad ska jag göra?
Ska jag säga något, eller bara vara tyst?
Du går förbi, jag är tyst, du blinkar med ena ögat och mitt hjärta stannar.
Efteråt blir jag röd. Men hur ska jag ta det jag såg nyss?

På kvällen, i handen håller jag mobilen, nej jag kan inte.
Men jag behöver höra din röst, ett hallå i alla fall.
Jag borde inte, jag får inte.
Men ändå vill jag veta.
Jag vill veta om jag någonsin hamnar i dina tankar.
För att, för mig händer det helatiden.

Klockan är efter ett, jag kan fortfarande inte sova.
Jag känner att jag behöver dig, jag behöver se dig.
Men jag får inte. Jag får inte ringa.
Jag antar att jag föredrar att såra någon än att inte känna något alls.
Jag vet att jag sa att jag inte skulle ringa, men jag är ensam.
Jag behöver dig.
Jag vill veta om jag någonsin hamnar i dina tankar.
För att, för mig händer det helatiden.

Så nu är det officiellt, jag är en trea. Jag går tredje året på gymnasiet, jag går mitt sista år på gymnasiet. Mitt sista år i skolan. När jag tar studenten har jag gått 12 år i skola, nästan hela mitt liv.

Med så många i skolan borde man kunna, veta en massa. Vilket jag förmodligen kan också. Men hur vet man? Hur vet man att man har gjort bra alla dessa år? Med betygen? I så fall har jag gjort medelmåttigt, inte dåliga betyg och inte världens bästa heller. Många säger att betygen är allt! Att man får bättre jobb med bättre lön. Men tänk, tänk om man är VD för ett företag man hatar sitt jobb, hatar att stiga upp, hatar att vara där. Ska han skaffa ett annat jobb? Men han kan ju inte göra något annat, företag är "it", det han är utbildad till.

Jag var på fotboll idag och satt som den hejarklack jag är! Jag apploderade, jag upmuntrade och blev glad när pappas lag gjorde ett mål. Det kom en man dit som pappa känner. Han hade en speciell stil. Han hade kläder som såg ut att vara tagna av skyltdockorna på INDISKA, fast den manliga versionen ofc!
Han satte sig ner och pratade med mamma då jag hörde att han hade inte sålt så många tavlor i år men ändå kunde resa till Turkiet. Då blev jag nyfiken. Jag frågade om han var konstnär, han sa "ungefär". Han pratade en stund med min mamma och jag bara satt och lyssnade. Jag frågade tillslut det jag undrat, det jag alltid vela ställa.
"Hur kan du vara lycklig om du inte får så bra betalt?" En fråga alla undrar, en fråga jag skämdes över att ställa.
Han tittade på mig ett tag och sa "Älskar man det man gör känns det som att man är miljonär"
Dom orden stannade i mitt huvud och det fick mig att tänka.
Kan man leva som bäst när man inte lever bäst?

Jag fick veta sen att han var utbildad journalist men slutade för att måla. Och att han nett och jämt nu får ihop pengar för att göra det han näst bäst gillar, att resa.

UURGHH! Okej, vet inte många som har en mobil/ipod där man kan ha "appar" men fy vad irriterande (nu när jag har en) att veta att typ ALLA kända bloggsidorna i Sverige har en app så man kan skriva i bloggen via appen.

Jag vet att många andra vill ha och blogg.se skullr tjäna påre, så varför har dom inte en? Stor fråga och jag önskar, om blogg.se ser detta, gör en app! Många skulle tycka om det! Iaf jag!

Aja, har tagit ut min ilska nu... Chao amigos! <3

Vad tycker ni om bilderna? Vore det en snygg tatuering? Tänkte mig på sidan som bilden åt vänster men med "stilen" som bilden åt höger har, angående håret och asiktsdetaljer [inga rakhyvlar med andra ord]. Men ville ha vita rosor och en text under, vad tycker ni? ^^

Såg ett inlägg om en tjej som vart Thailand och såg en bil fulle med små burar där massa grisar låg, burarna var så små att grisarna inte ens kunde stå i dom. Läste massa kommentarer som folk skrivit angående hur det inte bara är här utan även i Sverige, det fick mig att fundera hur hemsk det är att behandla djur sådär.
Alltså vore det annorlunda skulle jag inte faktiskt fundera på det jag funderar just nu.
Jag minns en dröm jag hade inatt, jag kollade på en video och jag minns att jag tyckte videon var så hemsk! Det var något med djur iaf och min syster var där och sa att hon hade sett ett ännuvärre klipp och jag blev helt tagen! Typ äcklad. Tänk om det är ett "tecken"? Jag vet inte... Jag är inte mycket för att låta drömmar styra mitt liv, men tänk om dett är ett tecken på att jag ska iaf testa att vara vegetarian?
Jag får nog fundera på det. Men det jag såg idag, det var så fel, så fel. :c

Älskare och hatare är inte så olika. Båda är "besatt" av något och tar vilket tillfälle i akt att prata om sin åsikt. Jag kom på det igår kväll när jag kom på hur många som fortfarande älskar Tokio Hotel. Jag älskade Tokio Hotel förut med både hjärta och själ. Jag kunde göra vad som helst för dom. Jag tyckte Bill var så himla sygg och kunde inte hitta en anledning att hata honom just då. Jag minns folk som skrev en massa saker om hur dåliga dom var och hur Bill såg ut som en tjej och hur Tom inte alls passade in i bandet och jag som ett troget fan sa emot så mycket jag kunde. Jag tyckte inte om dom som hatade Tokio Hotel, jag inser nu hur mycket vi egentligen hade gemensamt. Vi båda la ner en massa tid på att få fram vår åsikt om Tokio Hotel, skillnaden var att mina slutade med massa hjärtan och deras med utropstecken och fulare ord.
Som nu, jag är ett fan av Twilight och jag har kompisar som inte alls gillar Twilight. Jag har redan börjat märka likheterna. Vi båda laddar upp saker (på olika hemsidor) angående Twilight, vi pratar gärna om vår åsikt om Twilight och varför, vi kan inte "leva" om vi var tvugna att hålla tyst om vår åsikt om Twilight EN dag. Det kanske finns fler, kanske inte finns så många fler, men likheter finns det. Jag tror att det som gör båda mest lika är lycka. Om hatare skulle vara olycklig av att hata något så skulle dom inte göra det, om älskare skulle vara olycklig av att älska något skulle dom inte göra det. Oavsett om man hatar något bringar det lycka och lugn till kroppen. Dom njuter av att hata något precis som älskare njuter av att älska något.
Vi kan inte leva om vi inte älskar/hatar något, jag tror människan funkar så.

Saknad. Visst är det en konstig känsla. Man känner sig tom i hjärtat, verkligen som att en bit fattas. Hur vet man då när det tomrummet fylls upp, och vad som orsakar det? Och när man hittar det men inte kan behålla det? Vad gör man då? Man får hitta något som liknar det man saknar, det som kanske fyller tomrummet. Men man vet innerst inne att det aldrig kommer fylla tomrummet... Helt. Vissa föredrar inget, låter tomrummet vara. Vissa försöker ignorera det, men alla vet att förr eller senare kommer du känna det, tomrummet kommer dunka, du kommer ha ont och du kommer känna saknad igen. Det är en ond cirkel, saknad.

Hur vet man att kärlek fortfarande lever? Hur kan man vara 100% säker på att man fortfarande är kär? Man kanske får lita på att ens magkänsla säger rätt saker. Kärlek är en känsla som finn på så många olika sätt! Jag brukade tänka att man aldrig kan vara kär i en person resten av livet. Men sen har jag träffat min mormor. Även fast min morfar är död är hon lika kär i honom som första gången. Det måste ju vara kärlek eller hur? Eller är det typ att man är tjurskallig? Man är envis och kanske inte vill bli kär igen? Jag vet inte. Det kanske är "äkta kärlek" när man kan förlåta någon som t.ex har varit otrogen. Jag har aldrig varit i den situationen men jag tror att jag, som har svårt att släppa saker, skulle ha svårt att leva med det. Att veta att man blivit sviken, att veta att det ända äkta man hade liksom bara försvann.