applesugar

Okej... Okej, okej. Jag, som det lejonet jag är, var kär några 100 ggr när jag gick lågstadiet men det gills ju inte som första kärlek va? Sen fanns det ju han som jag var kär i, eller det trodde jag då. Men jag kan göra såhär; Jag berättar om vad och vem jag anser var min första kärlek.

Min första kärlek, var annorlunda, men hela jag är ju annorlunda så det är väl inte förvånande? Jag minnas hur allt började. Jag var medlem på, den kanske så kända, bcmanga.se! Jag, som nyfiken och oskyldig, trodde man kunde få riktiga vänner på internet, och manga var ju min kärlek då, så varför inte en hemsida som var just om manga? Jag minns inte vad jag letade men jag kom på någons BC och denna personen, såg jag, hade haft en väldigt trevligt samtal med en annan filur. Jag gick in på dennes BCmanga sida och vad såg jag? En pojke man knappt såg ögonen på. Luggen var för ögonen, handen var placerad över munnen och näsan och man såg en randig matta i bakgrunden. Jag drogs som en fluga dras till socker. Var det mystiken? Var det mattan? Jag har ingen aning faktiskt. xD Jag visste bara att jag ville skriva till honom. Vilket jag också gjorde! Jag skrev "hej och han svarade, jag skrev "vad gör du?" och han svarade. Detta blev sedan till ett samtal som varade i dagar. Tillslut fick jag veta namn och vart människan bodde. Jag kan lugnt säga att han inte bodde nära. Faktumet är att vissa skulle kunna säga att han bodde "utanför" Sverige ;)

Dagar blev till veckor och jag kunde inte få nog av denhär människan! Han var så rolig, så trevlig, så snäll, så söt ;)
Sedan kom något jag fruktade, vid dethär laget hade vi flyttat våra samtal till MSN. Han, denhär människan, ville prata i mic med mig. Efter många dagar med att säga nej så gav jag upp. Och det tog ett tag innan jag ens vågade säga något! Han fick tjata på mig men med adrenalinet pumpande i min kropp så sa jag, om jag minns rätt, "hej". I början var jag blyg men efter det var jag den vanliga pratkvarnen jag alltid var. Minns inte hur länge vi pratade, men det var timmar iaf. Tillslut med att prata i mic en daglig rutin och jag hade inget emot det. Han var så trevlig att prata med och jag ansåg han mer eller mindre som en vän.

Men ja, när kom kärleken då? Det är en bra fråga. Jag minns bara att jag börjar gilla han, och mycket, på en gång. Jag har alltid varit en våghals så inte långt efter jag insett att jag gillade han så sa jag det. Till min stora förvåning sa han att han gillade mig tillbaka. Men sen minns jag inte vem som frågade men efter det blev vi ett par. Långdistansförhållande, jag vet, men det kändes inte så farligt just då, utan rätt.

Kärleken kröp som på mig och tillslut blev jag kär. Han var den första jag sa orden "Jag älskar dig" till. Det kändes inte konstigt att prata med han, aldrig kändes det konstigt. Jag var kär, pladask kär! Och jag hade en fin pojkvän, han fick mig att le, att vara glad, att känna mig älskad och han kunde få mig att skratta till tårar, bokstavligen! Minns en gång då vi skrattade så länge, så länge att vi glömde bort vad vi skrattade åt. Hans röst, hans dialekt, fick mig knäsvag. Om det var något jag var beroende av den perioden var det hans röst. Och innan ni tror annat. Klart jag hade sett han! Hade fått ett antal bilder och hade sett och pratat med han i cam, så ja, han fanns och han var inte 33år och äcklig! xD Han hade brunt, fluffigt, tjockt hår. Blå ögon som lyste igenom min datorskärm. Ett leende som fortfarande, bara av att se det, kan få mig att le.

Jag har många tokiga minnen med han, många bra, nästan bara bra. Vi var nog inte det paret som bråkade ofta. Han insåg snabbt hur envis jag var. Det är många minnen som är oförglömliga.
Saker var som väldigt normala tills vi bestämde oss för att vi ville träffa varann. Jag minns inte vad eller vem eller hur men han skulle iaf upp. Tillslut var ett datum satt och det var bestämt, han skulle hit. Min kärlek, min älskling, han jag älskade mest i hela världen skulle upp till Luleå bara för att träffa mig. Jag var lycklig såklart, jag räknade ner dagarna tills dagen D kom. Dagen då han skulle landa på Kallax och jag skulle få se han, inte i en cam eller på en bild utan på riktigt, IRL! Jag minns att resan dit gick så snabbt. Jag var så nervös, min mage vreds utochin! Jag minns att jag och mina föräldrar står där och väntar och jag ser en människa, som på något sätt är lik män ändå inte. Jag tar några steg fram när jag inser, nej, det var inte han. Jag blir nervös igen, tänk om han inte skulle känna igen mig? Jag står och pratar med mina föräldrar när jag plötsligt ser en människa som går mot mig. Han ler, han har fluffigt svart hår, har blåa ögon som ser igenom mig, och som är (ursäkta mitt ordval xD) förfanemig den längsta människan jag sett! Det var så klart han, min kärlek, min pojkvän!

Tyvärr efter den resan gjorde vi slut och tappade kontakten ett tag efter det. Men nu har vi fått kontakt igen och jag tycker inte det känns konstigt, jag ser han som mitt ex, min första pojkvän. Jag har återfunnit en gammal vän och det är lika roligt att prata med han varje gång. Saker blev som dom blev bara och jag ångrar inget av det. Nu kanske vissa av er undrar; "Kan man lära känna någon över internet?" "Kan man bli kär i någon över internet?". Till er säger jag ja, det kan man. Jag gjorde det, han gjorde det och tro mig, det var kärlek. Det var nog inte det starkaste vi känt för någon men vi kan säga att det var kärlek. Jag var kär i han, jag älskade han. Sen får ni tro det eller inte, men det är så :) 

Så det var min första kärlek... långt? JAA! xD Alla som orkar läsa allt kan få en kaka av mig xD

Men vi ses amigos. Imorn blir det en annan härlig story ni får höra! Chao!