applesugar

Jag såg honom, vände mig om, klarade inte av att kolla på han. En rysning gick igenom min kropp. Nä, det var värre än en rysning. Det var som en känsla som gick igenom kroppen, från huvudet till tårna och slutade vid mitt hjärta. Mitt hjärta, det dunka, hårt, och ändå kunde jag inte höra den. Ville bara gråta. "Nä, inga tårar ska spillas här" tänkte jag och vände mig om igen för att möta det sista mitt sinne ville just då.

Jag och Saga gick fram och jag minns att jag sa saker till henne, vad? Det minns jag inte. Men sen sa hejdå och jag kollade snabbt på Patrik och sen ner på marken. Vi började gå och jag kände hur jag sakta, sakta kröp ihop. Jag tänkte bara på hur jag kunde ha hamnat där, vad gjorde jag där? Jag ville springa men mina knän kunde precis hålla uppe sig själv. Jag kunde när som helst bara ha släppt och jag hade 100% säkert fallit ner på marken och inte orkat ta mig upp igen. Men jag lyckades ta små steg och det var inte förrän patrik sa; "Vad sakta vi går" som jag kollade upp såg att vi gick snigelsteg. Men jag kunde verkligen inte gå snabbare.
Kollade sedan på min skugga, en rädd liten hundvalp var det jag såg. Jag kunde inte ha sett mer rädd och avlägsen ut.

Vi gick ner till hamnen och paratade, grät, skrattade. Allt blev bra, allt ÄR bra. Detta behövdes, verkligen. Men känslan jag kände i början vill jag aldrig känna igen.

Jaha, så förändras allt.
Från en dag till en annan.
Bara sådär.
Nu då?
Vad gör man nu?
Lite tid.
Ge mig lite tid.
Mycket tid kanske.
Det kommer tillbaka!
Tror jag...