applesugar

Ja, jag ser ju mina föräldrar ur ett ganska ungdomligt perspektiv så dom har ju sina stunder då jag gör en facepalm xD Men allmänt så älskar jag dom mer än ord kan beskriva. Inte när dom ska börja bråka med mig men annars!

Min mamma, vad kan jag säga. Hon är lite sträng av sig men hon menar alltid väl. Hon är envis att lära mig saker så jag kan bli en ansvarsfull vuxen som kan ta hand om sig själv. Jag tycker dock hon kan vara en gnutta överbeskyddande men liksom, hon vill bara undvika att saker händer mig xD Nämen jag vet att hon hatar att se mig ledsen, speciellt gråta så om hon kan undvika det, gör hon det. Hon kan vara otroligt snäll. Och jag har inget annat än kärlek till min mamma. Hon har stöttat mig mest av alla i världen, speciellt i skolan. Hon vet att det är svårare för mig att få bra betyg än andra och ger mig pepp. Min mamma är väldigt uppmärksam när det gäller mig och stoppar mig gärna om hon inser att jag gör ett misstag. Jag uppskattar det nu, när jag var 14 hatade jag varje gång jag inte fick vara på stan till kl22 och alla mina andra vänner fick. Idag tackar jag henne för det, för jag fick lära mig att det finns regler och dom följer man bara. Idag inser jag också såklart att jag var ju alldeles för liten för att stanna på stan till kl22!
När det gäller minnen när jag var liten, har jag mest minnen med min mamma. Inte många bilder, utan minnen utav röster. Minns hennes röst som något tryggt, någon jag kunde vända mig till, någon som torkade mina tårar när jag föll och slog mig som liten.
Plåstring! Det var en rolig grej när det gällde min mamma, hon var brutalt ärlig! Hon sa till sin 9 åriga dotter som blödde från knät; "Dethär KOMMER att göra ont" och oj vad hon hade rätt! xD Desinfekteringskrämen, fan vad jag hatade den, den gjorde så himla ont, varenda jäkla gång! 
Jag kan lugnt säga att jag är mammas lilla flicka. När dom var i Spanien saknade dom små vardagliga saker jag kunde göra då hon var hemma. Typ bara gå fram och krama henne och hon kramade mig och strök mitt hår. Eller på kvällen när jag ibland får för mig att störa henne med mina tankar precis när hon har lagt sig i sängen för att sova. Men hon lyssnar, och ger mig råd, även fast hon vet att hon måste upp tidigt morgonen efter. På så sätt tycker jag min mamma är den bästa i världen. Fast nästan alla tycker nog sin mamma är den bästa i världen.

Min pappa, papito lindo, min fina lilla far.  Även fast jag och han bråkar mer än Tom och Jerry älskar jag honom. Han är min fadersfigur, min pappa, en klippa att luta sig mot. När jag var liten såg jag min pappa som Simba ser på Mufasa. En mäktig person man alltid kunde lita på. En hjälte som gjorde allt för sin familj. Så såg jag på min pappa. Och jag gråter fortfarande av scenen då Simbas pappa dör, jag gråter som en liten flicka! Jag gråtar bara att tänka på den scenen! Jag gråter för jag tänker att min värld också skulle vändas uppochner och min pappa dog, även idag! Att mista min pappa vore det värsta som kunde hända i mitt liv, jag vet inte varför. Men min pappa är min pappa och han är den enda mannen i mitt liv som ALLTID kommer finnas där, oavsett vad, oavsett vilken dum sak jag kan göra, han kommer finnas där och trösta mig.
Tyvärr för några år sen förlorade jag den nära kontakten jag hade med honom. Saker hände, han gjorde några misstag som påverkade mig mycket och jag tror t.o.m med det fanns en kort period jag hatade min pappa. Jag klarade knappt av att kolla på honom. Om jag kunde slippa se han, gjorde jag det. Men han är min pappa och jag har mer eller mindre förlåtit honom för det han gjorde.
Det starkaste minnet jag har med min pappa är när han fick magkatarr (eller hur fan det nu stavas). Jag minns bara att jag kommer hem från skolan och mamma säger att hon måste säga nå viktigt. Jag minns att hon sa att pappa var på sjukhus och sen minns jag inte mer. Jag minns att mamma sa saker efter det, men jag hörde inte. Det var som att jag hade en stark lock för öronen. Jag minns sen att vi åker upp för hissen på sunderbyn och hissen kändes super seg. Det kändes som det tog tusen år för hissen att åka upp. Tillslut när vi kom upp på akuten så gick vi mot pappas rum och jag ser min pappa liggandes i en såndär sjukhus säng med drop i armen och en såndär luft grej i näsan. Min värld föll, på en sekund, på ett ögonblick såg jag plöstligt världen annorlunda. Jag, som var 11 eller 12 då. Jag såg min hjälte, min klippa, min förebild, min Mufasa, jag såg han ligga där, som man ser på film när någon är riktigt sjuk. Han skulle ju vara den starka! Det skulle inte vara han som låg där, utan jag! Han skulle ta hand om mig! Att se sin pappa sådär, det var hemskt. Då insåg jag att min pappa kunde dö närsomhelst. Jag tror det är därför jag inte vill att just min pappa ska dö. 

Ja, ännu en lång historia. Hahahah, måste bara säga förlåt. Jag är svag för detaljer xD Men vi ses imorn amigos! Hejdå! :D