applesugar

Så nu är det officiellt, jag är en trea. Jag går tredje året på gymnasiet, jag går mitt sista år på gymnasiet. Mitt sista år i skolan. När jag tar studenten har jag gått 12 år i skola, nästan hela mitt liv.

Med så många i skolan borde man kunna, veta en massa. Vilket jag förmodligen kan också. Men hur vet man? Hur vet man att man har gjort bra alla dessa år? Med betygen? I så fall har jag gjort medelmåttigt, inte dåliga betyg och inte världens bästa heller. Många säger att betygen är allt! Att man får bättre jobb med bättre lön. Men tänk, tänk om man är VD för ett företag man hatar sitt jobb, hatar att stiga upp, hatar att vara där. Ska han skaffa ett annat jobb? Men han kan ju inte göra något annat, företag är "it", det han är utbildad till.

Jag var på fotboll idag och satt som den hejarklack jag är! Jag apploderade, jag upmuntrade och blev glad när pappas lag gjorde ett mål. Det kom en man dit som pappa känner. Han hade en speciell stil. Han hade kläder som såg ut att vara tagna av skyltdockorna på INDISKA, fast den manliga versionen ofc!
Han satte sig ner och pratade med mamma då jag hörde att han hade inte sålt så många tavlor i år men ändå kunde resa till Turkiet. Då blev jag nyfiken. Jag frågade om han var konstnär, han sa "ungefär". Han pratade en stund med min mamma och jag bara satt och lyssnade. Jag frågade tillslut det jag undrat, det jag alltid vela ställa.
"Hur kan du vara lycklig om du inte får så bra betalt?" En fråga alla undrar, en fråga jag skämdes över att ställa.
Han tittade på mig ett tag och sa "Älskar man det man gör känns det som att man är miljonär"
Dom orden stannade i mitt huvud och det fick mig att tänka.
Kan man leva som bäst när man inte lever bäst?

Jag fick veta sen att han var utbildad journalist men slutade för att måla. Och att han nett och jämt nu får ihop pengar för att göra det han näst bäst gillar, att resa.